See ya Australia

Min tid i Australien för denna gång är nu över. 264 dagar har gått sedan jag lämnade Sverige, vänner och familj. Jag kan inte säga något annat än att jag har haft det fantastiskt. Att åka till Australien är det bästa jag gjort. Det har varit så lärorikt på alla sätt. Jag har sett och gjort mer än jag någonsin kunnat drömma om. Lärt mig surfa, snorklat och dykt i Stora Barriärrevet, ridit på kamel runt Uluru en tidig morgon, krupit i tunnlar under ett fängelse, blivit polare med kängurur, matat papegojor ur handen, blivit expert på att bygga lego och hoppat skydive. Allt detta skulle inte varit hälften så roligt utan människorna som jag mött. Det spelar inte så stor roll var du är så länge du har människor du trivs med.

Det började med min värdfamilj, kunde inte önskat mig en bättre. Mina två värdbarn var underbara, så många skratt de gett mig, så mycket kärlek och så många kramar och teckningar jag fått. Att vara Au Pair förberedde mig på vad som kan komma i framtiden. Hur hanterar man barn som vill göra allt utom att äta, hur får man dem att borsta tänderna och vilka lekar fungerar bäst när humören sjunker. Min fantasi och mitt tålamod har förbättrats. Att bo i en stad så länge gjorde att jag verkligen lärde känna den, jag visste vart jag skulle och hur jag snabbast tog mig dit. Mitt lokalsinne utvecklades. Jag fick riktigt bra vänner, både massa internationella människor men även australiensare som visade mig landet från insidan. Jag firade nationaldagen tillsammans med Sarah och Harmony och kände mig som en riktigt Aussie. Min värdpappa och Genevieve har gjort att jag fått med mig en hel del slang.

Jag kan knappt sätta ord på hur fantastiskt jag hade det sedan när jag började att resa. Familjen kom och hälsade på över jul och nyår och vi såg otroliga saker. Att få dela min upplevelse med dem var så fint. Att se dem var underbart. När Au Pair tiden sedan var över möttes jag upp av Cornelia. Vi var vänner innan, men att leva så tätt in på varandra så länge gör att man växer ihop. Nu vet vi precis vart vi har varandra, och så mycket som vi nu vet om varandra gör att vi förmodligen behöver förbli nära kompisar ett bra tag till... Förutom alla skratt och saker vi sett så är fördelen att resa ihop med någon att man inte alltid behöver vara stark. Man är stark i omgångar. Hjälps åt. Sen är det bara positivt att ha någon att dela äventyret med, prata om allt vi sett och de människor vi mött.

Jag skulle vilja nämna alla som jag mött. För utan dem så skulle inte resan blivit den samma. De små sakerna som är lika viktiga och minnesvärda som de stora händelserna. Som Åsa, vi blev så bra vänner att vi kunde säga "Nä, idag behöver jag vara ensam", för att nästa dag ligga och topless sola tillsammans på stranden. När jag träffade Jemma och Mike kunde allt hända, oftast handlade det om mat, men kunde lika gärna bli laguunbad med kläderna på eller paddla kajak och hamna mitt bland delfinerna. Nu kan jag inte nämna alla som jag mött för då skulle ni aldrig orka läsa detta. Men jag vill ändå säga tack till alla som gjort denna resan till vad den blev. Ett oförglömlig minne.

Australien kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Jag blev inte särskilt klokare på framtiden, men jag blev klokare på mig själv. Jag vet vem jag är och har insett vad som är viktigt i livet. Ta bort de människor eller saker som sänker dig och ta till vara de du har, de människor som får dig att växa. Skratta mer än vad du tror är okej. Var galen ibland. Gå utanför din trygghetszon, gör det där du vill men inte riktigt vågar. Jag kom hem och känner mig betydligt mer självsäker (mamma tycker dock att jag var rätt självsäker redan innan jag åkte) och redo för livet. Jag kommer definitivt att återvända till Australien, kanske inte det närmsta åren, men i framtiden. Det är aldrig hejdå, det är alltid See ya.

Bloggen kommer att finnas kvar. Den heter Mariannesresa och min resa fortsätter. Jag kommer inte att uppdatera ofta, men när det är dags för nästa stora äventyr så kan ni med sannolikhet läsa om det här!