Vad jag saknar

Först och främst så saknar jag tryggheten. Allt vad det innebär. Att alltid ha något att göra, att alltid veta vem jag kan ringa eller hänga med.

Jag saknar min familj. Hur bra vi var det tillsammans. Jag saknar att vi varje helgmorgon äter frukost alla tillsammans. Även om pappa går upp halv sju så väntar han tills alla är vakna. Jag saknar de där kvällarna när jag och mamma bara sitter i soffan och pratar. Om allt. Jag saknar min lillebror (som inte är så liten längre), hur roligt vi kan ha det tillsammans. Varje sig det handlar om att laga mat eller en cykeltur i skogen.

Bild från av de häftigaste resor jag gjort, USA 2012

Jag saknar mina vänner där hemma. De som vet allt om mig. Som förstår mig så där bra. Som hör på min röst eller ser på mitt ansikte när något inte står rätt till. Känner jag för en kaffe på stan så ringer jag någon och fikastunden blir det nästan aldrig kortare än tre timmar. Människor som man bara ser fram emot att träffa och som man inte alls behöver göra sig till för. Jag saknar mina "gäng", (fd) klasskompisarna, sysslingarna, scoutkompisar. Kompisarna som man alltid skrattar tillsammans med.

Balen. Behöver väl inte annat säga än att det var fantastiskt

Fallens dagar tidigare i år med fina sysslingar

Är jag sugen på att gå ut en fredagskväll så finns det alltid någon som är på. Varje sig det är en öl med killkompisarna eller en riktig danskväll med tjejerna.

Jag saknar kollektivtrafiken. Japp, bussarna från Färgelanda är bättre än all busstrafik i Australien. Även fast nattbussen där hemma inte är det roligaste (jag menar Färgelanda bussen är ju den enda nattbuss från Uddevalla som behöver ha en väktare varje natt), så finns det en möjlighet att komma hem på natten! Här går sista bussen vid 10 och resan som med bil tar 25min tar nästan tre gånger så lång tid med buss. (Jag har fortfarande inte satt min fot på en buss här)

Jag saknar svensk mat, mammas mat. Min värdfamilj är absolut duktiga på mat. Men det är ju inte samma sak. Saknar sådana där vanliga rätter som mamma har lagat i 19 år. Köttgryta med ris, örtagårdskryddad kyckling med gräddfilsås, kotletter med kokt potatis.

Jag saknar svenskt kaffe. Kaffet som erbjuds i det här hemma är näskaffe. På något sätt så vänjer man sig, men nej. Det är inte gott. (Som tur är så är kaffe på café billigare än hemma så man kan ju unna sig det några gånger i veckan)

Jag saknar svenska hus. Konstig sak att sakna jag vet. Men jag har aldrig riktigt tyckt att tegelhus är fint. Och i Australien så finns det bara tegelhus, envåningshus. Riktigt fult. Att alla människor dessutom har heltäckande, nerdragna gardiner som får husen att se tomma ut gör inte saken bättre. Så jag saknar trähus, flervåning och färger. Stora gröna trädgårdar. Hemtrevnad.

Mitt hus. Mitt hem

Jag har mitt rum här. Riktigt fint och nyrenoverat. Stor säng och stor garderob, speglar. Men på något sätt så är det ju ändå inte mitt rum. Jag saknar mina rum där hemma. Jag gillar verkligen att gå i inredningsbutiker, köpa lite ljus eller en skylt. Sånt kan jag inte göra här. 

Jag trivs absolut i Australien och ibland stannar jag upp och tänker, shit va coolt det här är! Att jag verkligen är här. Men på något sätt har jag nu kommit till en punkt då det blivit lite av en vardag. Då tänker jag så klart på min vardag där hemma i Sverige. Att jag alltid visste vad jag kunde göra. Vare sig det handlade om att ta en löptur genom skogen, städa kylskåpet, åka till Göteborg, umgås med familj/vänner eller bara ligga i sängen och se på film.